Målet är ingenting...

Lite terapistickning får det bli i väntan på att jag ska få hem det Drops Paris jag beställt för att kunna färdigställa min kofta.

Jag hittade ett litet nystan blåsvart kauni och så hittade jag en kort rundsticka i vad jag tror är 2.5mm. Lagom långsam stickning. Aviga och räta om vartannat. Vad det blir? Nån sjal av nåt slag gissar jag. Målet är i det här fallet ingenting, vägen är allt, som det heter i den gamla låten med Robban Broberg om jag minns rätt...

 

Kofta?

Detta är ett första försök att åstadkomma något som liknar en kofta.
Känns väldigt osäkert hur det ska sluta, om det alls blir ett användbart plagg men chansen finns. Just nu är det mest ett virrvarr av lösa stycken och garnändar som hänger överallt men i huvudet har jag en bild av hur det faktiskt kan komma att bli. Jag försöker mig på raglanärm men eftersom en ju inte kan prova så blir det till att gissa och ha nån slags förhoppning om att den biden man har av sig själv och bilden man har av byltet i knät stämmer överrens.
Jag är ju himla fånig som inte äger nåt måttband heller men det gör ju det hela mera spännande.
Det blev bomullsgarn. Drops Paris. Jag hade tillräckligt många nystan hemma för att komma igång och jag har beställt fler som jag hoppas dyker upp under dagen eller kanske i morgon. Bomull är ett skönt material, möjligen att det formar sig lite som det vill till skillnad från ull som ju är lite följsamt men va fasen, jag testar och ser...
Det är ju ett nytt år också. Det borde ju innebära att man tar nya tag, att man rensar upp bland alla ofärdiga projekt, att man lovar sig själv saker så som att lära nytt etc men jag tror att jag skiter i det. Gott nytt år ändå allihop!

Inte mycket jul.

Näe, bristen på blogginlägg beror då rakt inte på att det förbereds för julfirande. Det är snarare så att vintermörker och alldeles för långa arbetspass liksom jagat undan orken för allt annat än det nödvändigaste. Så är det ju ibland.
Jag stickar en del. Mest sockor. Fast nu börjar jag komma till den punkten då jag verkligen måste lära mig nåt annat lika bra, lättstickat och användbart som sockor då jag har på tok för många. Fötter har jag ju bara två liksom.
Har sett lite efter koftor, mest för att jag behöver en kofta. Verkar inte så himla svårt. Mitt problem är att jag vill sticka i ull men jag känner behov av att kunna tvätta en kofta i maskin utan att behöva tänka på specialmedel eller specialprogram, annars vet jag att den kommer att bli liggande oanvnänd längst ner i tvättkorgen och det är ju dumt. Får fundera vidare alltså... hitta nåt garn med ganska mycket ull i, hyfsat pris och tvättbart i maskin.
Tills dess så pillar jag med restnystanen som ni ser i skålen på bilden... virkar varv efter varv på filten som inte har någon deadline :-)
God helg önskar jag både er som firar och ni som hoppar över!

Spontant stickcafé

Riktigt snöoväder. Jag trotsade det och gav mig ut för att möta upp några andra sticktanter. Sämre kan man ha det en ledig måndag :-)
Visserligen drattade jag på ändan ordentligt men den värken det eventuellt ger kommer nog inte förrän i morgon så varför grunna på det nu, haha...
Ni kan ju se att stickningen närmast i bild är min, jag har verkligen fastnat i ett sockträsk igen, fast det känns helt ok. Det härligt petrolfärgade längre bort i bild är snart en klar kofta. Tänk om jag skulle ta och ge mig på det, bara för att ta reda på hur många koftor man egentigen kan ha..? Tror att jag väntar, kan bli en dyr hangup om jag inte kan sluta... haha...

Att lära ut...

 Hur stickar man en häl? Eh.. ja... det finns hundratals sätt säkert och jag vet inte riktigt vilket som är enklast. Jag vet bara vilket jag föredrar och hur förklarar man nånting som man själv gör med sån självklarhet så att man knappt vet hur det går till? Stickerskan på bilden här är självlärd, hon provar sig fram... det blir konstigt ibland men då repar hon upp och börjar om... Det säger ju en del om stickning i sig. Att det inte alltid är det färdiga resultatet som är viktigast utan mera känslan av garnet mellan fingrarna, och gemenskapen i att göra nåt ihop.

Roligt är det att sticka tillsammans även om man inte alltid kan samma saker. Dessa sockorna är klara nu och jag funderar faktiskt på att ha dem själv. Tycker om färgerna.

Bytta nystan.

Härom veckan tog jag med mig ett par nystan sockgarn till en kollega på jobbet. Det var ett garn hon frågat efter och jag råkade ha det hemma. När hon ville betala nystanen så sa jag att hon fick betala i garn för ungefär motsvarande summa. Så fick jag ett par såna här häriga Drops Fabel. Kul och praktiskt med byteshandel. Och nyfådda nystan är ju så mycket roligare än de som ligger och skräpar i ens egen garnkorg :-)
Igår satt jag och lärde mig mera om systematiskt arbetsmiljöarbete. Hur lär man sig bäst om inte med en stickning i handen? Jag håller fortfarande på med arbetet i förra inlägget men det får i fortsättningen vara en hemmastickning, det är alldeles för skirt för att fara i och ur ryggsäcken dagarna i ända.
Nånstans inser jag att jag inte själv behöver hur mycket sockor som helst men rätt som det är så är det någon som behöver... ler...

Rostfritt stål?!!

 Jag sprang på detta nystanet, eller egentligen konen, häromdagen. Kude bara inte motstå trots att priset var på tok för högt.

Men se vad det är för material! 69% silke och 31% rostfritt stål. Vem kan motstå den kombinationen liksom..? Det är sytrådstunnt och jag räknar med att på stickor fyra kunna sticka en sjal som får hyfsad längd, vi får se. Jag har lagt upp 100 maskor och tänker sticka så långt garnet räcker... Sån härlig känsla av skirhet och hållbarhet i ett. Kontraster. Dessa ljuva kontraster!
Att jag stickat under en heldagsföreläsning om kommunallagen ger det hela ytterligare en dimension :)