Gemensam garntrevnad...

Oftast är stickning för mig att sitta själv uppkrupen i soffan. Maniskt jaga maska efter maska. Det är avkopplande. Ett sätt att kunna rensa tankarna eller ett sätt att få tiden att gå om man reser eller ska kunna koncetrera sig på exempelvis en föreläsnig.
Men nån gång ibland är det istället en gemensamhetssyssla. Idag fick mitt gråa varma ullsjok följa med då jag skulle hugga en eftermiddagskaffe  några kvarter bort.
Det blev inte så hemskt många varv stickade men några stycken. Och trevligt va det. Även om värmen gör att varken kaffe eller ullgarn är det som passar bäst.
Spinnrocken ni ser i bakgrund på bild stod liksom och blänge och viskade "ni kan inte spinna, ni kan inte spinna, ni kan inte spinna" Den gjorde det på ett ganska snällt och dekorativt sätt men jag fick ändå känslan av att okunskapen borde åtgärdas. (jag vet, jag har tjatat om det i flera år nu...). Jag får tjata lite på spinnrocksinnehavarinnan om att vi bör kosta på oss en kurs framöver